Modellbeskrivning Formel Ve

Jag har dåligt med bilder och uppgifter på Broke och Dolling men jag kommer att uppdatera så fort det dyker upp något.

Broke FVe -66-67

I grunden en kopia av den amerikanska bilen Beach Car, ramen är något förenklad men karossen är densamma.

RPB tillverkade och marknadsförde dessa bilar under namnet Broke, det engelska ordet för pank.

Vilket syftade på att de importerade byggsatserna var ganska dyra och ville med Broke erbjuda ett "fattigmans-alternativ".

Från början tillverkades bara glasfiberkarosserna, tanken var att händiga kunder skulle bygga ramen själv. Men det gick trögt, det visade sig vara få som bemästrade att sno ihop en ram själv. Det var först efter att de började tillverka en ram också som försäljningen tog fart.

Uppskattningsvis levererade RPB ca: 50 bilar antingen som hel eller halvfabrikat. Även fast andra tillverkare använde sig av samma kaross tex. Karolin och Slymper, samt att Scania Vabis importerat två Beach car-bilar (chassi nr: 88-89), så är nog

övervägande del av de Beach Car-bilar som finns kvar idag levererade av RPB.

 

Pris 1966

Enbart kaross: 800:-

Tom ram:        1000:-

Dolling FVe

En helsvensk bil konstruerad av Porschemekanikern Willy Dolling. Dessa bilar gjordes i ett par modeller och ansågs som revolutionerande då de presenterades. Willy hade många idéer om formel Ve, bl.a. strävade han efter en så låg tyngdpunkt som möjligt. En av modellerna saknade delvis "fackverks-ram" i vanlig mening, den hade istället en bärande profiler i tunnplåt. Willy byggde själv prototypbilarna medan produktionen sköttes av Racing Plast. De tillverkades under åren 1966-1967, beträffande antal tillverkade så har jag inga uppgifter.

 

Tre grubblande herrar vid en Dolling-ram. Från vänster: Lennart Hedlund, Kjell Lindskog och stående i svetsglasögon Bror Jaktlund (Fotograf okänd)

RPB FVe –67

En helt ny bil som RPB konstruerade tillsammans med Bilsport (Per Cewrien). Eftersom de tidigare modellerna ansågs allt för komplicerade och arbetskrävande att tillverka, så satsade de nu på en enkel konstruktion, som därmed också skulle bli billig att serietillverka, så blev det också. Ramens konstruktion var enklast tänkbara, den bestod mestadels av raka profilrör. Det som på tidigare bilar varit brister hade nu vänds till hållbara säljargument: komplett byggsats, lätt att bygga och till ett lägre pris, nu behövdes inte mer än en normal verktygsuppsättning och så VW-delarna förstås.

Det lyckades, bilen blev en storsäljare, och RPB byggde bilar som aldrig förr. Personligen tror jag att den den här byggsatsen bidrog till att klassen kom igång på allvar här i Sverige, och att göra formel Ve:n till den allemansracer det var tänkt från början. Folk kunde nu bygga, tävla och ha kul, allt till en rimlig kostnad, komplett byggsats kostade 2750:- kr, ca: 350:- kr billigare än sin föregångare. Men i sina ambitioner att göra en enkel bil, så visade den sig ha sina begränsningar i fråga om väghållning. Men då konkurrenternas bilar inte var bättre, så kunde RPB vinna ett antal titlar även detta år.

Ramen byggdes efter enklast tänkbara linjer	Lasse Lindberg (känd F3-förare), gjorde en del testkörningar som sedan andvändes som referenser i marknadsföringen

RPB FVe –68

En vidareutveckling av 67: an, ramen förstärktes med fler stöttor runt motor, förare, instrumentbräda och i botten allt för att få bilen mera vridstyv. Den fick också en ny typ av bakaxelupphängning, "Bakvagn modell F3" som det stod i marknadsföringen. Det innebar dubbla momentstag med fyra fästpunkter på var sida, det skulle ge mera justeringsmöjligheter och stabilare bakvagn, (detta har man i efterhand konstaterat varken gjorde till eller från). Karossen är densamma, bortsett från bakkåpan som höjdes något och fick en släppkant baktill för att ge bättre plats åt avgassystemet, samt att nosen gjordes lite "plattare". Priset höjdes också till 3500:- kr samtidigt som försäljning och marknadsföring nu sköttes av BEA-agenturer i Stockholm.

RPB FVe –69

Liknar till utseendet sina föregångare, men där upphör också likheterna. På grund av hårdnande konkurrens och den allt snabbare utvecklingen inom Formel Ve så lämnade man helt den gamla konstruktionen. Nu var det prestanda som gällde, man satsade på låg vikt och hög vridstyvhet. Av runda precisionsstålrör med bara 1mm godstjocklek byggdes en lätt och vridstyv ram, man använde dock främre karossen från -68:an, men den smalnades av och försågs med luftkanaler framtill, -69 var också första året som "kulbultsframvagnen" användes. Det byggdes en serie på 6 bilar som genast visade enastående resultat, men då det börjat ryktas om regeländringar beträffande karosseri och motoreffekt så byggdes bara dessa sex. Man avvaktade de nya reglerna för att kunna satsa ordentligt på nästa modell.

Ramen och karossen smalnades av, och nosen fick luftkanaler för att ge bättre tryck på framhjulen (downforce).

Att 69:an var en lyckad bil får väl symboliseras av dessa bilder på Bror och PeO

RPB FVe –70

Mycket riktigt så medgav de nya reglerna en del ändringar på ram och kaross. Man byggde nu en helt ny ram, dock efter samma koncept som –69:an. För i och med att minimibredden slopades och maxlängden på karossen ökades med 25 cm, så kunde en rad förbättringar göras. Ramen smalnades av ytterligare 11cm, styrväxeln flyttades framför framvagnen, nytt helt parallellstag som motverkade "bumpsteering", helt ny kaross med längre och kilformad nos som inte bara rymde styrväxeln utan också gav högre tryck på framvagnen (downforce). Resultatet blev över förväntan, RPB hade återigen lyckats, 14 segrar på 18 tävlingar talar väl för sig själv, t.o.m. så sent som 1978 tog en 70:a ett antal titlar.

Modell -70 såldes i samma utförande både -71 och -72. Den ansågs efter dåvarande behov vara i det närmaste fulländad, och därför inte behövde utvecklas ytterligare. RPB kunde istället lägga all kraft på utvecklandet av den prototyp-bil man byggde för den nya Super Ve-klassen.

Beträffande antal tillverkade!

Då bilarna som tillverkades 1970 och framåt var försedda tillverkningsnummer, så har det varit möjligt att hålla bättre koll på antal och historien kring varje bil. Jag vet att det beräknades bygga 15 bilar 1970, men troligtvis byggdes bara 13st. För jag har inte lyckats hitta någon bil med ramnummer högre än 13, och den bilen levererades t.o.m. en bit in i tävlingssäsongen. Bilar märkta -71, är högsta kända nummer: 2, men det kan finnas fler då jag har inte hunnit kolla upp alla spår ännu.  Och -72 byggdes de 2 sista RPB formel Ve-bilarna.

Kort beskrivning av Formel Ve-motorn

Beträffande motorerna i dessa bilar, så har väl alla vid det här laget förstått att "Ve" står för Volkswagen. För enligt reglemente måste motorn vara uppbyggd av VW originaldelar som härstammade från typ1. I ursprungslandet Amerika så kördes det bara med 1200-motorer, av den anledningen att 1300:an inte såldes "over there". Även här i Europa var det 1200 som gällde de första åren, men f.o.m. -67 gick man över till 1300.

Det handlar alltså om 12 och 1300 cc med enkelportstoppar och en förgasare. Från början var det stort sett standardmotorer med lättat svänghjul. Stegvis började man dock tillåta viss trimning, men alla modifieringar var väldigt hårt reglerade i reglementet. Det man fick göra var i princip att höja kompressionen, putsa kanaler, och ändra tändkurvan, effekten på en 1300 kunde därefter hamna kring 55 hkr.

F.o.m. -70 års reglemente fick man för första gången ändra kamtiderna, förutsatt att man använde originalkammen som utgångsämne (det var alltså omslipning det handlade om). I och med detta hamnade motoreffekterna ganska snart på 75-80 hkr.

F.o.m. -73 års reglemente, blev det tillåtet med dubbla 34 mm enkelförgasare, fri kamaxel och fri bearbetning av topparna dock med original ventiler, effekten hamnade då en bit över 120 hkr. många bilar uppdaterades till "dubbelförgasare", men idag är de flesta av dem återställda till enkelfögasar-utförande.

Avgassystemet förtjänar faktiskt ett kapitel för sig. Från början (65 - 66) kördes det uteslutande med fyra raka rör, dåligt ur effektsynpunkt, men det levde om och det skulle ju racerbilar göra, så det fyllde på sätt och vis sin funktion. Omkring -67 experimenterades det med dubbla trattar alltså dubbla 2-1 system, något bättre ur effektsynpunkt, men långt ifrån bra. 1968 hade de flesta bilar ett slutrör alltså 4-1 system, d.v.s. fyra lika långa rör strategiskt dragna efter tändföljden så att avgaserna skulle rotera ut genom tratten, det bästa ur effektsynpunkt samt att det verkligen fick VW-motorn att låta till sin fördel.

Här följer lite blandade FVe-bilder

	Bror Jaktlund som ständigt klurade på nya lösningar, experimenterade med en vinge på sin -69:a. Med hjälp av en bromscylinder och en modifierad styrdämpare så var den hydrauliskt justerbar från förarplatsen. Efter detta experiment så förbjöds alla typer av vingar
	Vissa använder gamla racerbilar som prydnad. F.d. PeO Boströms  -69 fastsatt mellan golv och tak.
	Premiärtävling  för modell -70 var VM-finalen på Daytona Speedway i Florida. Sverige representerades av PeO Boström Skellefteå med sin RPB -70.  Dessvärre så slutade kvalkörningarna  i ett avbärarräcke efter att PeO prejats av banan. Bilen repades dock under natten, men på morgonen skar sig PeO så illa på en vass plåt  att han inte kunde fullfölja tävlingen
	Bertil Roos som formligen flög fram på Europas banor  med sin RPB, och vann det mesta.
	Bertil Roos i sin RPB-70 på omslaget till en känd motortidning. Den här bilen går än idag i precis samma utförande. Efter några år i tysk ägo finns den sedan -00 åter i Sverige
	7007 Ebbe Anderssons första 70:a (Ebbe i mitten), och Martin Jaktlunds GT i bakgrunden på Malmömässan -70