RPB Super Vee -71

Den nya klassen: Formula Super Ve 1600, skulle introduceras i Europa 1971. Intresset för SVee var stort, och förutspåddes bli den nya stora VW-klassen.

RPB såg detta som en lämplig utmaning, och ville göra en seriös satsning. Super Ve som var en vidareutveckling av Formel Vee-klassen, innebar i korthet att styrspindlar, bromsar, motor, växellåda och drivaxlar skulle vara VW, i övrigt var det betydligt friare vad gäller hjulupphängningar, motortrimmning, m.m. Motorn som nu fick vara på 1600 cc med två dubbelförgasare på max 40 mm, innebar att motoreffekten kunde hamna runt 140 hk.

Från att tidigare ha jobbat med fackverkskonstruktioner av rör, och original VW framvagn, så skulle man nu bygga en betydligt mer avancerad konstruktion, vilket i sin tur krävde en hel del teoretiska beräkningar. Så innan bygget kunde börja kontaktades den gode vännen Staffan Lindberg. Staffan som var konstruktör till yrket, fick stå för ritandet och beräkningarna. Han strävade efter lågt luftmotstånd och bra väghållning. Vilket efter en del ritande resulterade i ett självbärande plåtchassie (s.k. monocoque) i tunn stålplåt, och hjulupphängningar med A-armar. Att bygga en Formelbil i stålplåt hör väl inte till vanligheterna, men att bygga i aluminium skulle bli betydligt dyrare och innebar ett helt annat förfarande med drivnitning i stället för punktsvetsning. Så med de begränsade resurser RPB hade att tillgå så var de ekonomiska fördelarna uppenbara. Viktmässigt skulle det inte bli några bekymmer att komma under minimivikten heller,

Bilen som skulle köras av Bror Jaktlund, byggdes färdig på ca tre månader, i april -71 så lastade bror bilen, helt oprövad åkte han ner till kontinenten och körde tre tävlingar Tyskland, England och Belgien. Det visade sig genast att bilen hade enastående vägegenskaper, men det hjälpte föga då motorn bara krånglade. 

Att bilen hade potential rådde det inget tvivel om, även konstruktören till den österrikiska konkurentbilen Kaimann framförde sin beundran för dess egenskaper, men under större delen av säsongen fortsatte motorrasen att avlösa varandra.

"Håller det bara så vinner jag!" Lovade Bror. På Ring Knutstorp höll motorn, och Bror vann precis som han lovat. Det var efter att Bror byggt om bakramen som motorerna började hålla, tidigare hade motorn använts som bärande del, men VW-motorn tålde inte dessa påfrestningar. Så efter att bakramen gjorts självbärande, började Bror genast placera sig i den övre delen av resultatlistorna.

 

Då säsongen -71, mestadels ägnades åt att rätta till "barnsjukdomar", så gick -72 istället betydligt bättre, då var bror nära att vinna hela Europacupen. För oturligt nog så kvaddades bilen så illa att Bror tvingades stå över de sista tävlingarna, men slutade ändock trea totalt. Trots framgångarna så blev det ingen serietillverkning av SVee:n, då RPB i princip upphört med biltillverkningen efter branden.

En episod som Staffan nyligen berättade, utspelade sig när han för första gången skulle följa med Bror på en tävling. Det var till Thruxton i England. Där gick premiärtävlingen 1972 av stapeln, och det kom massvis med bilar från hela Europa. I depån bar det sig inte bättre än att RPB-gänget hamnade mitt bland ett gäng tyska bilar som var otroligt snygga och väldigt påkostade, inte minst designmässigt. Staffan minns hur han imponerades av de fantastiska aluminiumjobben, och skämdes nästan över den kantiga plåtlådan till bil de dragit dit, och när självaste Colin Chapman kom promenerande i depån så stannade han till och tittade på RPB:n, vad han tänkte kan man bara spekulera i för Staffan som beundrade Chapmans bilar vågade sig inte fram och ta reda på det heller med risk för skämma ut sig. När det sedan var dags för körning så var det p.g.a. det stora antalet bilar kvalificering som gällde. Tro det eller ej, de "snygga" bilarna kvalade inte ens in och Bror slutade totalt sexa den tävlingen. Så vad nu än mister Chapman och de europeiska förarna än tänkte så fick de svar på sina tankar.

En snabb pressvisning före lastningen, sedan bar det av till Tyskland	Knutstorp augusti -71! Tävlingen då oturen    vände, och Bror kunde flaggas av som segrare. Han vann även de resterande tävlingarna den här säsongen

Inför säsongen -72 modifierades kylsystemet till fartvindkylning (man kan se luftintagen vid störtbågen). Fläkten fick dock inte avlägsnas, detta löste Bror genom att minimera antalet fläktblad, och tjänade på detta ytterligare några hästkrafter		Bror var en hårsmån från att vinna Europacupen 1972. Men då bilen kvaddades tvingades Bror stå över sista tävlingarna, och slutade som trea totalt.

Bil nr: 2

Efter att bil 1 skrotats, så byggdes till säsongen -73 en helt ny prototyp-bil. Även den ritad av Staffan Lindberg och till stor del byggd i Burträsk, men slutmonteringen skedde hos Bror i Stockholm. Det var förstås meningen att bil 2 skulle vara bättre än sin föregångare men så blev det inte, till en början i varje fall.

För hur än Bror körde så kunde han inte komma ner på de varvtider han hade med gamla bilen, trots att han nu även hade en starkare motor. Bror som trodde felet satt mellan ratten och ryggstödet körde för allt vad tyglarna höll, men tog i så han hamnade utanför banan (tror det var i Tyskland). Till råga på allt skadade Bror foten och tvingades hoppa på kryckor ett tag.

 

Läget började bli desperat, Bror flyttade t.o.m. över delar av bakvagnen från bil 1 för att bryta "dödläget", men det hjälpte föga. Fastän bilarna var byggda efter liknande koncept så fick de helt olika egenskaper. Men allt eftersom Bror testade och kom underfund med bilen, så fick problemet sin förklaring.

Den avgörande skillnaden var utformandet av chassiet, bil 2 var bredare och helt slät under, medan bil 1 smalnade av nertill och hade dessutom ett hålrum framför motorn.

Så utan att man tänkt på det fick första bilen en "kjoleffekt", dvs. att det bildas ett undertryck under bilen så den sögs mot banan med fina kurvegenskaper som följd, men gick i stället "tyngre" på rakorna (vilket Bror tidigare trott berodde på för lite hästkrafter). Bil 2 gick lättare men uppförde sig instabilt, den hade helt enkelt för dåligt tryck över bakhjulen. Så efter att en bakvinge monterades började bilen uppföra sig "normalt".

 

Bror fortsatte tävla ytterligare några år. Men motorbyggandet till kunder började ta allt mer tid i anspråk, så -76 såldes bilen vidare och hamnade till slut i England.

Så här ser bilen ut idag, men efter att ha vandrat mellan svenska, danska och engelska ägare, så har den genom åren blivit ordentligt nerkörd. Nu finns dock bilen åter i Sverige sedan hösten -02, tack vare Conny Johansson Nävekvarn.  (modifieringarna på karosseriet hade Bror gjort innan han sålde den)